19901208 - 20100208
Jag, Charlotte foddes 1990 av nagon i Vietnam. Hon, min biologiska mamma var da endast tonaring. Jag adopterades bort endast 3 mander gamal ar 1991 till Sverige.
Nar jag var liten undrade jag ofta vem hon var. Men jag forstod varfor hon lamnat mig. Antagligen hade hon inte mojlighet att ge mig det hon ville.Pa de senare aren har jag inte riktigt tankt sa mycket mer pa henne eftersom jag inte vet nagot om henne. Men innerst inne har man nog alltid undrat.
Den har historian ar annu inte ar avslutad.
Klockan var 06:50 och alarmet ringde och vackte dessvarre inte bara oss utan hela vart vandrahem. Trots det smog jag ut i badrummet for att frasha upp mig. Rasmus och jag tog en snabb frukost for att sedan aka till sjukhuset.
Efter gardagens langa nattsamtal larde jag kanna tjejen i receptionen. Hon ar 22 och ar, super trevlig ,duktigt pa engelska och helt genom go. Efter som all personal pa sjukhuset inte pratar engelska skriver hon en lapp som ska hjalpa mig att bli forstadd. Med sin vackra handskrift beskriver hon hur jag blir bortadadopterad till Sverige. Att jag vill se vart jag lag innan jag omhandertogs och att jag vill traffa de nuvarande foraldralosa barnen.
Val framme vid barnsjukhuset stater vi pa en sjukskoterska och jag visade lappen, de forstod allt och vi blev direkt skickade till ett mindre kontor. Dar moter vi en sjukskoterska som berattar att hon jobbade under tiden jag bodde dar. Hon fragade efter mitt davarande namn och jag visar henne ett av mina gamla adoptionspapper. Hon sager att hon minns mig. Jag tror henne. Hon visste allt om mig, hela min historia.
Hon tar oss till en ny avdelning dar vi far traffa 2 andra skoterskor som ocksa tog hand om mig nar jag var liten. De pratade konstant, tog i mig, kramade mig och tittade oavbrutet.
- Hon har traffat din mamma.
sa skoterskan som tolkar samtalet
-Hon kanner henne.
Tydligen bor hon valdigt nara sjukhuset och utan att i princip fraga har skoterskan redan ringt for att skicka henne till sjukhuset. Under tiden berattar de att hon har ny familj och 2 barn. Vilket kanns bra, da hon verkar ha ett bra liv.
Undetiden far jag ga in och se rummet dar jag log som baby. Dar det idag ligger for-tidigt-fodda barn. Sa fruktansvart sma. Varldens yngkligaste kroppar med varldens mista fingrar. Dessa barn har foraldrar men barnen ar tvungna att har standig uppsyn.I ett annat rum far jag traffa en 3 manders pojke och nu mer ar foraldralos da hans mamma dog vid forlossningen. Svart att se, sa sjukt sota barn. Jag kan inte forsta att jag var en av dem for 19 ar sen.
Plostligt star hon dar. Hon ser pa mig med tarogda ogon. Hon tar i mig tittar pa mig fran topp till ta. Hon ar i princip lika lang som jag. Vissa drag ar lika, men hon sager att jag ar lik min biologiska pappa. Hon ar helt klart inte rik men heller inte otroligt fattig.
En hogljudd konversation utbryter. De sager att det troligtvis ar hon men att det inte kan veta helt sakert. De foreslar ett DNA test. Kvinnan vill verkligen gora testet. Hon talar ingen engelska men hennes kroppsprak visar det klart och tydligt. Det kanndes ganska uppebart att jag ocksa ville gora testet. Nar hon anda sitter dar maste man fa reda pa om hon ar den som gett mig liv eller inte.
DNA testet kostar en del och kvinnen sager att hon vill betala. Jag sager helt klart nej. Med dessa pengar har nere skulle man halt klart kunna kopa en moped eller annat vardefullt. Men hon ger sig inte, utan tar av sig sin vigselring och forsoker betala doktorn. Jag sa att jag betalar for allt oavsett vad hon gor eller sager. Doktorn forstod och gav mig sitt ord, ett lofte.
I dag ar det Mandagen den 8 februari, 19 ar och 2 manader sen jag foddes. Pa torsdag ar reslutatet klart.
Jag kom inte for att soka efter min biologiska familj. Jag kom for att se staden och vart allt borjade. Oavsett vad resultatet visar ar jag glad anda. Haftigt om det ar hon, men annars finns hon sakert dar ute nanstans.
Jag fick se allt jag kom for att se. Och det ar otroligt mycket bara i sig.
Nar jag var liten undrade jag ofta vem hon var. Men jag forstod varfor hon lamnat mig. Antagligen hade hon inte mojlighet att ge mig det hon ville.Pa de senare aren har jag inte riktigt tankt sa mycket mer pa henne eftersom jag inte vet nagot om henne. Men innerst inne har man nog alltid undrat.
Den har historian ar annu inte ar avslutad.
Klockan var 06:50 och alarmet ringde och vackte dessvarre inte bara oss utan hela vart vandrahem. Trots det smog jag ut i badrummet for att frasha upp mig. Rasmus och jag tog en snabb frukost for att sedan aka till sjukhuset.
Efter gardagens langa nattsamtal larde jag kanna tjejen i receptionen. Hon ar 22 och ar, super trevlig ,duktigt pa engelska och helt genom go. Efter som all personal pa sjukhuset inte pratar engelska skriver hon en lapp som ska hjalpa mig att bli forstadd. Med sin vackra handskrift beskriver hon hur jag blir bortadadopterad till Sverige. Att jag vill se vart jag lag innan jag omhandertogs och att jag vill traffa de nuvarande foraldralosa barnen.
Val framme vid barnsjukhuset stater vi pa en sjukskoterska och jag visade lappen, de forstod allt och vi blev direkt skickade till ett mindre kontor. Dar moter vi en sjukskoterska som berattar att hon jobbade under tiden jag bodde dar. Hon fragade efter mitt davarande namn och jag visar henne ett av mina gamla adoptionspapper. Hon sager att hon minns mig. Jag tror henne. Hon visste allt om mig, hela min historia.
Hon tar oss till en ny avdelning dar vi far traffa 2 andra skoterskor som ocksa tog hand om mig nar jag var liten. De pratade konstant, tog i mig, kramade mig och tittade oavbrutet.
- Hon har traffat din mamma.
sa skoterskan som tolkar samtalet
-Hon kanner henne.
Tydligen bor hon valdigt nara sjukhuset och utan att i princip fraga har skoterskan redan ringt for att skicka henne till sjukhuset. Under tiden berattar de att hon har ny familj och 2 barn. Vilket kanns bra, da hon verkar ha ett bra liv.
Undetiden far jag ga in och se rummet dar jag log som baby. Dar det idag ligger for-tidigt-fodda barn. Sa fruktansvart sma. Varldens yngkligaste kroppar med varldens mista fingrar. Dessa barn har foraldrar men barnen ar tvungna att har standig uppsyn.I ett annat rum far jag traffa en 3 manders pojke och nu mer ar foraldralos da hans mamma dog vid forlossningen. Svart att se, sa sjukt sota barn. Jag kan inte forsta att jag var en av dem for 19 ar sen.
Plostligt star hon dar. Hon ser pa mig med tarogda ogon. Hon tar i mig tittar pa mig fran topp till ta. Hon ar i princip lika lang som jag. Vissa drag ar lika, men hon sager att jag ar lik min biologiska pappa. Hon ar helt klart inte rik men heller inte otroligt fattig.
En hogljudd konversation utbryter. De sager att det troligtvis ar hon men att det inte kan veta helt sakert. De foreslar ett DNA test. Kvinnan vill verkligen gora testet. Hon talar ingen engelska men hennes kroppsprak visar det klart och tydligt. Det kanndes ganska uppebart att jag ocksa ville gora testet. Nar hon anda sitter dar maste man fa reda pa om hon ar den som gett mig liv eller inte.
DNA testet kostar en del och kvinnen sager att hon vill betala. Jag sager helt klart nej. Med dessa pengar har nere skulle man halt klart kunna kopa en moped eller annat vardefullt. Men hon ger sig inte, utan tar av sig sin vigselring och forsoker betala doktorn. Jag sa att jag betalar for allt oavsett vad hon gor eller sager. Doktorn forstod och gav mig sitt ord, ett lofte.
I dag ar det Mandagen den 8 februari, 19 ar och 2 manader sen jag foddes. Pa torsdag ar reslutatet klart.
Jag kom inte for att soka efter min biologiska familj. Jag kom for att se staden och vart allt borjade. Oavsett vad resultatet visar ar jag glad anda. Haftigt om det ar hon, men annars finns hon sakert dar ute nanstans.
Jag fick se allt jag kom for att se. Och det ar otroligt mycket bara i sig.
Utanfor sjukhuset
Sjukskoterskan som tog hand om mig som liten
Kvinnan som kan vara min biologiska mamma.
Kommentarer
Postat av: Erika
Fan Loppan! Jag har gåshud över hela mig. Shit vilken historia du varit med om! :D
Känns helt overkligt. Helt otroligt
Saknar din gumman <3 Hoppas du har det bra! Kom hem snart!
Massa kärlek!! <3<3
Postat av: Lisa
Åh herregud Loppan! Blir tårögd av att läsa. Vad stark du är som orkar göra allting, det måste vara jobbigt, både på ett bra och ett "dåligt" sätt.
Ser framemot att veta vad som händer mer och resultatet, fastän det inte spelar någon roll.
Ser även framemot att träffa dig, som verkar ske om typ tusen år :(
charleek!
Postat av: Erika
Jaa jag lever det glada galna singel livet ;) Kanske lite för galet :P men man lever bara en gång så det gäller att leva fullt ut ;) Annars står det rätt still..söker jobb och lite sånt.
puss <3
Trackback
