ELFTEFEBRUARITVATUSENTIO
Att komma tillbaka hit, har dar jag foddes kanns kontigt. Jag ser i princip ut som dem, jag har bara lite andra sorts klader och visserligen en annan kultur. Sprakdelen ar forstas annu svarare, da det standig kommer folk som ska prata. Aven fast jag faktist kommer harifran, kanner jag mig inte som en av dem.
Efter att ha akt till sjukhuset for 3 gangen kanndes vagen allt mer bekant. Klockan var strax efter halv 9 och taxin tutade sig smidigt fram genom galna rondeller och smala gander. Val framme hogg vi tag i en lite oskyligt skoterska som osakert ladde oss fram genom sjukhuslaburinten. Overallt barn, orolig foraldrar.
Dar sitter hon, min kanske biologiska mamma. Det ser ut som hon har haft en lang vantan. Hon sag orolig och lattad ut pa samma gang. Som hon inte trott att vi skulle komma.
Tva grona papper togs fram ur en plastficka. Lika stora som A4, bara tjockare. Pa arket var tva tabeller printade med ett antal olika sifferkombinatioer. I slutet fanns signaturer och stamplar.
- Jag ar ledsen, men det har ar tyvarr inte dig biologiska mamma.
sa den lilla skoterskan.
Det var som tiden stannade upp for en stund. Det var som en minut av lattnad och forlust. Jag var forberadd pa resultatet, och jag tog till mig svaret ratt snabbt.
Till viss del kannsdes det som en forlust da hon trots allt kunde vara min biologiska mamma. Samtidigt somdet var en lattnad. Jag vt faktist inte vad jag skulle gjort om det vart hon.
Jag kom inte hit for att soka efter min biologiska familj, jag kom hit for att se staden, landet , kulturen jag kommer ifran. Jag fick traffa skoterskorna som tagit hand om mig som liten. Jag fick se sjukhuset, tillochmed rummet jag legat i som barn. Jag fick traffa de foraldralsa barnen. Allt annat blev som ett extra aventyr. Aven fast jag inte var hennes barn, kunde jag lika garna varit det. Jag berattade att jag iallafall har haft en bra uppvaxt och att jag fatt otroliga mojlighter som jag kanske inte annars skulle fatt. Och att antagligen hennes barn ocksa har det bra, vart hon nu an ar. Hon log och verkade forsta.
Efter att ha akt till sjukhuset for 3 gangen kanndes vagen allt mer bekant. Klockan var strax efter halv 9 och taxin tutade sig smidigt fram genom galna rondeller och smala gander. Val framme hogg vi tag i en lite oskyligt skoterska som osakert ladde oss fram genom sjukhuslaburinten. Overallt barn, orolig foraldrar.
Dar sitter hon, min kanske biologiska mamma. Det ser ut som hon har haft en lang vantan. Hon sag orolig och lattad ut pa samma gang. Som hon inte trott att vi skulle komma.
Tva grona papper togs fram ur en plastficka. Lika stora som A4, bara tjockare. Pa arket var tva tabeller printade med ett antal olika sifferkombinatioer. I slutet fanns signaturer och stamplar.
- Jag ar ledsen, men det har ar tyvarr inte dig biologiska mamma.
sa den lilla skoterskan.
Det var som tiden stannade upp for en stund. Det var som en minut av lattnad och forlust. Jag var forberadd pa resultatet, och jag tog till mig svaret ratt snabbt.
Till viss del kannsdes det som en forlust da hon trots allt kunde vara min biologiska mamma. Samtidigt somdet var en lattnad. Jag vt faktist inte vad jag skulle gjort om det vart hon.
Jag kom inte hit for att soka efter min biologiska familj, jag kom hit for att se staden, landet , kulturen jag kommer ifran. Jag fick traffa skoterskorna som tagit hand om mig som liten. Jag fick se sjukhuset, tillochmed rummet jag legat i som barn. Jag fick traffa de foraldralsa barnen. Allt annat blev som ett extra aventyr. Aven fast jag inte var hennes barn, kunde jag lika garna varit det. Jag berattade att jag iallafall har haft en bra uppvaxt och att jag fatt otroliga mojlighter som jag kanske inte annars skulle fatt. Och att antagligen hennes barn ocksa har det bra, vart hon nu an ar. Hon log och verkade forsta.
Hoppet om att hon, min biologiska mamma finns dar ute nagonstans kanns allt mer starskare.
Nagonstans, nan dag mots vi sakert.
Nagonstans, nan dag mots vi sakert.
Kommentarer
Postat av: Linn
Oj! Måste ha kännts konstigt och väldigt anourlunda allting. Hoppas att ni får lika kul nu efter allt
Trackback
